Det här säger experter om framgångsrikt multi-disciplinärt samarbete på kliniken

17-02-2021

Samarbetet mellan olika professioner är ett centralt område när läkare inom spasticitetsbehandling tillfrågas om de största utmaningarna för lyckas bättre med behandlingen¹. Hur kan det göras på bästa sätt? Vi har intervjuat några experter på området.

Allergan, an AbbVie company arrangerade ett webbinarium kring hur en kan arbeta i multidisciplinära team. Under titeln ”Supporting the MDT in PSS care” samtalade Dr Alessandro Picelli, Neuromotor and Cognitive Rehabilitation Research Centre, Department of Neurosciences, Biomedicine and Movement Sciences, Verona, Italien, och Dr Rhoda Allison, Torbay and Southern Devon Health and Care Trust, University of Exeter, Newton Abbot Hospital, Storbritannien, båda med stor erfarenhet av multidisciplinära team. Webbinariet fokuserade på det multidisciplinära teamets roll vid spasticitet efter en stroke och de utmaningar teamets medlemmar kan stå inför.

Dr Alessandro Picelli som inledde mötet poängterade vikten av multidisciplinära team i arbetet med spasticitet.

– För att uppnå optimalt resultat krävs det att man arbetar i multidisciplinära professionella team. Spasticitet är komplext och både vårdpersonal och patienten behöver gemensamma mål att sträva efter för att behandlingen ska vara så framgångsrik som möjlig, sa Alessandro Picelli.
Han påpekade också att teamet behöver fundera på hur de kan ge varandra respons.

– Något som också är viktigt är att teamet använder ett gemensamt språk som alla i arbetsgruppen kan förstå och inte minst att man regelbundet utvärderar arbetet, sade Dr Picelli.

Rhoda Alilison underströk även hon vikten av gemensamma mål och att varje behandlingsinitiativ måste vara förankrat i teamet.

– Det är betydelsefullt även om teamet befinner sig på olika platser. Om teamet och patienten har olika förväntningar tappar en engagemanget, avslutade hon.

Jobbar utifrån målformulär

På Ängelholms sjukhus arbetar Michael Nilsson, överläkare inom rehabiliteringsmedicin. Han håller med Dr Picelli och Dr Alison om hur viktigt det är att formulera gemensamma mål. Själv har han byggt upp ett multidisciplinärt team på tonusmottagningen vid rehabiliteringsmedicinska kliniken på Ängelholms sjukhus. Här ingår läkare, sjuksköterska, sekreterare, arbetsterapeut och fysioterapeut. Tidigare ingick även en dedikerad ortopedingenjör inriktad mot spasticitet och felställningar.

Till mottagningen kommer patienter med framförallt spasticitet för att bli bedömda och utredda ifall de är relevanta för injektioner med botulinumtoxin typ A.

Michael Nilsson förklarar att om teamet ser att patienten kan vara hjälpt av botulinumtoxin typ A så sätter man upp mål tillsammans med patienten via ett särskilt målformulär som kallas “Global Assesement Scale”, GAS. Det är ett vedertaget internationellt utvärderingsinstrument för att bedöma att behandlingen verkligen ger ett mervärde för patienten och att man uppnår de uppsatta målen. GAS är en numerisk skala där patienten får värdera hur långt hen är från det önskade målen. Det kan vara alltifrån att klara att dricka en kopp kaffe till att gå på gym eller helt enkelt bara att förenkla för vårdgivare att ta hand om patienten i hemmet, som att underlätta vid ADL eller förflyttningar.

För att säkerställa att målen uppnåtts utvärderar teamet tillsammans med patienten en gång årligen de GAS-baserade målen. Om patienten blivit bättre kan man eventuellt sätta upp nya mål.

Michael Nilsson säger att man förr, i bästa fall, gav patienten en lapp där det stod vilka muskler som injicerats och sedan bad denne att kontakta en fysioterapeut för hjälp med töjning och uppföljning. Tre månader senare gavs en ny injektion utan att man utvärderat vad som gjorts tillsammans med patienten.

– Följsamheten och resultatet blev därför inte så bra, konstaterar Michael Nilsson.

Träffas regelbundet

I dag träffar teamet i Ängelholm sina patienter 4-6 veckor efter den första behandlingen med botulinumtoxin typ A. Vid mötet får patienten återigen information om GAS-skalan och tillsammans utvärderar man hur det gått, och om strategin för vilka muskler som skall behandlas behöver ändras.

– Det är så här det ska fungera. Många andra kliniker och mottagningar uppger att de arbetar i team men verkligheten ser av olika anledningar annorlunda ut, menar Michael Nilsson.

Cirka tre månader efter den första injektionen är det dags för ännu en injektion.

– Vid det tillfället träffar bara jag och sköterskan patienten. Då är redan målen uppsatta och patienten har följts upp mellan de två injektionerna. Därefter träffar teamet patienten en gång årligen mellan injektionerna. Då beslutar man om det är meningsfullt att fortsätta behandlingen med utgångspunkt i de GAS-mål patienten själv satt upp.

Måste klicka

Michael Nilsson berättar vidare att teamet har två utvecklingsdagar per år. Då pratar man ibland annat om ny forskning, både vad som är nytt inom behandlingsområdet och hur man kan utveckla mottagningen ytterligare. Han understryker också att om ett team ska fungera bra så måste det klicka mellan medlemmarna, man måste ha en samsyn på tonusrelaterade problem och vad man till exempel kan åstadkomma medicinskt, arbetsterapimässigt, ortopedtekniskt eller med fysioterapi.

– I vårt fall består teamet av de individer jag valt ut och kompetenser jag ville skulle ingå för att kunna erbjuda patienterna det bästa behandlingsmässigt. Det är ju därför vi finns till. Ibland glöms det bort att det är för patienterna vi arbetar och inte för någon annan, betonar Michael Nilsson.

För honom är det viktigt att alla i teamet är dedikerade och vill arbeta i ett team, och han påpekar att man inte får vara rädd för att olika yrkeskompetenser inom teamet överlappar varandra och att andra i vissa fall vet mer än läkaren. I stället måste man vara öppen och våga visa sina brister. På så sätt utvecklar man sig själv i sin roll.

– Det kan till exempel vara att erkänna att fysioterapeuten eller arbetsterapeuten ibland har bättre kännedom om muskelgruppers funktion, biomekanik och fysiologi än vad jag som läkare har. Man måste också våga lära sig av varandra för att utvecklas och därigenom kunna ge patienten den bästa behandlingen.

– Tyvärr upplever jag att läkare ibland har svårt för att arbeta i team eftersom man då är rädd för att tappa sin auktoritet och riskerar att ifrågasättas, vilket kan kännas obekvämt. Men det är detta som jag upplever utvecklar min roll som en i teamet, även om jag som läkare har det medicinska huvudansvaret för patienten, avslutar Michael Nilsson.